Rubriken var då "Love and Peace", en idag ganska så eftertänksam rubrik med tanke på vad som händer i världen. Hörrni, tänk på att det inte alltid syns hur en människa mår och man vet inte alltid vad personen gått igenom och vad som står bakom dennes handlingar. Det finns oftast en förklaring till det mesta. Och tänk på....att man inte alltid vill berätta allt för alla. Jag har blivit dömd som mamma otaliga gånger, man blir ledsen, sårad och arg över att folk inte förstår eller vill förstå. Därav bestämde jag rätt tidigt att endast några få får veta. De få som fått veta är de närmsta vännerna som jag litar på (ni vet vilka ni är) och några av Niklas vänners föräldrar som är i samma sits som oss...som förstår och inte dömer. Nu när mycket har lättat och man har fått lite distans i och med att Niklas inte bor hemma längre så har jag berättat för flera jag känner och litar på. Och i och med det här inlägget får flera veta. Långt ifrån allt....men några tankar om hur våra senaste 7 år har varit.
På jobbet vet endast mina två chefer, detta för att jag bitvis mått dåligt under början av året då ytterligare en incident inträffade och jag behövde arbeta hemma en tid.
Att jag inte berättar för mor och far kan tyckas vara konstigt....men....det är endast utav anledning att inte oroa mer än nödvändigt. Man har olika relationer till vänner och föräldrar....så är det även med mina egna barn....jag får ALDRIG veta något utan det kommer i sådana fall från deras vänner eller vänners föräldrar. Thats life!
Det här är mitt inlägg från hösten 2014:
Det här med livet, familjen, känslor und so weiter... vet inte varför jag väljer att skriva av mig men det kan ibland behövas, om inte för att senare gå tillbaka och reflektera.
Jag träffade Henry för första gången i 13 februari 2005, jag minns det väl. Det var snöstorm och söndagkväll, vi hade mailat och chattat några veckor och beslutade oss för att träffas. För egen del var det mest för att "få det överstökat" för att efter träffen kunna säga "vi passar inte för varandra", jag var nämligen inte intresserad....jag tyckte Henry inte var killen för mig. Han var så präktig och korrekt, jag är precis tvärtom, vimsig och sprallig. Men så....träffen gick av stapeln och jag blev helt tagen på sängen, vilken kille. Jag tänkte flera gånger under kvällen honom måste jag träffa igen, men hur säger man det utan att låta för intresserad, han kanske inte ville dessutom. Hur som haver kände Henry precis likadant och säger orden jag vill att vi ses igen. Yes skriker jag inom mig....men småler och säger jag vill också träffa dig igen.
Sedan den dagen är det Henry och jag!
Teneriffa 2005 Förlovning februari 2006
Det här inlägget skulle egentligen inte handla om mig och Henry utan livet i allmänhet. Jag är en öppen och ganska spontan person, jag tror alltid gott om människor till dom bevisar motsatsen. Som liten växte jag upp i en trygg liten familj, mamma var hemmafru i många år och lagade all mat från grunden, bakade allt kaffebröd och matbröd själv. Jag var avundsjuk på min kompis som fick äta Skogaholmslimpa och korv med makaroner, det fick aldrig vi :-) Och hennes pappa var så rolig jämt, min pappa var bara trött. Skillnaden var att min pappa jobbade natt och var trött av det, hennes pappa var alkoholist och glad i hatten av alkoholen. Först som vuxen förstod jag vilket privilegium det var att få växa upp med den trygghet jag hade.
När jag själv fick barn ville jag ge dom all den där tryggheten som jag själv fick, en kärnfamilj som håller ihop. Den drömmen sprack då barnen var relativt små, 5 och 6 år gamla skiljde vi oss. Det var mitt beslut och jag går inte in på det och jag ångrar inte en sekund mitt val. Hur lycklig en skilsmässa än är så får barnen ta en stor smäll. Allt ska delas, så även deras saker. Två hem och därmed olika regler sätts upp, man försöker att hålla samma regler i den mån det går men det är svårt. Det finns ju en anledning att man skiljde sig, man tycker olika. Jag är mjuk deras far är hård, inget är bättre än det andra men jag tror att i och med skilsmässan blev jag än mer mjuk, tänker med hjärtat i alla situationer vilket rätt ofta medför att jag inte är konsekvent. Kanske det beror på dåligt samvete gentemot barnen. Genom åren har jag och deras far bråkat mycket, väldigt mycket och pojkarna har hamnat i kläm många gånger. Jag bröt kontakten helt med honom 2011, kommer tillbaka till det nedan.
Lillebror Fredrik här 1 år Storebror Niklas här 3 månader
Henry har varit och är min stora stöttepelare, herre gud vad vi har gått igenom då ovan 2 gossar var i tonåren. Med endast 1 år mellan killarna levde vi tredje världskriget emellanåt. Vissa episoder ser man tillbaka på och ler medan vissa (ganska många) episoder är mindre charmiga. Båda grabbarna har alltid varit populära i skolan, varit med tuffa gänget och därmed har en hel del situationer uppstått. Den äldsta har ett humör som heter duga, han är vrång och tjurig medan lillebror alltid varit en glad skit. Bilden ovan är Freddebus i ett nötskal. Alltid på tophumör och bus i blicken.
I killarnas tonårsperiod har jag och Henry engagerat oss i diverse olika grupper såsom nattvandring, Komet (skola för tonårsföräldrar), droggrupp osv osv. Deras far var med ibland, men han backade rätt ofta. Han är typen som blir arg när killarna gjort nåt, istället för att engagera sig och försöka lösa det hela så fick han utbrott. Jag och Henry har gått den andra vägen, pratat, försökt lösa och tagit hjälp utifrån då vi behövt. Här någonstans blev relationen mellan mig och barnens far allt sämre, det är nu vi hade behövt stärka relationen för att vara enade mot vad tonårslivet hade att erbjuda. Sönerna tog sig fördelar med att vi inte pratade med varandra, att vi inte var enade. Det är något vi fått sota för bigtime idag!
Henry ska ha guldmedalj att han stått ut under alla dessa år, hade det varit jag hade jag säkert gett upp för länge sen.
Tonåren har bjudit på nattvandring och hämta fulla ungdomar, moppeåkning i skolkorridoren, klotter med efterföljande klottersanering, mopedåkning utan hjälm, olovlig körning med bil, skolk och åter skolk, utslängd nästan varje lektion pga stökig och störande, samtal hos rektor, polissamtal då killarna hittades uppe på skoltaket och drack öl, polissamtal i många andra sammanhang, matkrig i matsalen, brand på toalett, sena nätter och en mor som höll på att få nervsammanbrott. Det ena avlöste det andra, det hände alltid nåt! I ett års tid arbetade jag hemma 3 dagar i veckan för att försöka få ordning på killarna.
Fredrik var pain in the ass under en period, det kan man inte tro. Idag är han cool-lugn och väääärldens finaste kille.
Fredrik 14 år, höll på med graffiti högt och lågt i hela Åkersberga. Och istället för att gå i skolan skolkade grabbgänget och åkte hem för att raka huvvet. Mycket begåvat. Tack och lov tyckte han själv inte det var snyggt så...det fick växa ut och aldrig mer rakat :-)
En kille som mognade och tog tag i sitt liv i 9:an, han bröt med det stökiga killgänget, pluggade upp alla betyg, kom in på gymnasiets IT-program och blev lugn som en filbunke. Alla tonårsbråk var som bortblåsta, well done my son!
Storebror rakade huvvet första gången i 18 års åldern och har så förblivit rakad. Han började mer och mer umgås med fel gäng och det är här jag och hans far hade behövt samarbeta. Jag kontaktade Socialen och fick till en "familjerådgivare" för sådana som vi, som behövde stöd och hjälp med stökiga ungdomar. Det var möte varannan torsdag i 6 månader, Mattias gick 3 gånger sen kom han inte mer. Socialkillen försökte nå Mattias via, mobil, sms, mail och brev men Mattias teg ihjäl det hela. Smart pappa - NOT! Jag försökte också men fick heller inget gensvar. Det var i och med det här som jag bröt helt kontakten med Mattias. Det här var, enligt mig, sista försöket innan Niklas klev in i vuxenvärlden för oss föräldrar att gemensamt stoppa det han höll på att ramla in i. Mattias gav upp och därmed kände jag att det finns ingen som helst idé att försöka upprätthålla någon kontakt med honom mer.
Niklas har idag heller ingen kontakt med sin far, båda är lika envisa och bråkar bara när dom pratar så Niklas bestämde sig för att bryta all kontakt hösten 2013!
En liten söt 12 årig Niklas
En tuff 15 årig Niklas (med samma tunga :))
En rakad 19 årig Niklas, här är otatuerad. Nu är han tatuerad all over the place till mammas förtret.
Det har varit en krokig väg med sistnämnda son. Jag ska dock börja med och säga att han har ett väldigt gott hjärta till dom han tycker om. Han har aldrig slagit sin bror, det kan ha varit en spark eller kiv då dom var små men aldrig några slagsmål dom emellan. Han fullkomligt ÄLSKAR sina nya småsyskon hos sin pappa och kärleken är ömsesidig. Han har ett speciellt förhållande till sin lillasyster som här är 8 år, hon fullkomligt avgudar honom. Idag när han kommer hem till oss går han raka vägen in till Fredrik.
Niklas och Fredriks student 5:e och 6:e juni 2013 (Elma är som klistrad till storebror)
Och granntjejjerna på gatan har alltid varit tokrädda för Niklas :-D han har ju alltid varit den tuffa med moppe och stora gäng, så när mopparna dundrade in på gatan sprang granntejjerna in och grät. Jag försökte gång på gång tala om för dom att Niklas är väääärldens snällaste och har en lillasyster som är lika gammal som avgudar honom, men det hjälpte inte :-) Niklas var tom och pratade med dom men...nä...det gick inte :-)
Tyvärr har han valt att gå mer och mer in i fel gäng, han har kvar sina barndomskompisar men väljer ändå att förstöra sitt liv genom att inte jobba och istället driva runt. Till slut med allt som varit så sa vi stop, jag orkade inte längre, han fick ett val i höstas, antingen jobbar du och betalar hemma samt sköter dig och följer våra regler eller så får du flytta. Han flyttade....han har idag endast kontakt med mig i familjen. Jag vet inte var han bor, jag vet inte vad han lever av och jag vet inte vem han umgås med, jag vet bara att det är inte bra vänner. Han har inte körkort men har åkt fast för olovlig körning så många gånger så jag har tappat räkningen, han har inget motorcykelkort men äger och kör motorcykel - och har gjort i flera år, har även där åkt fast för olovlig körning. De första åren åkte han utan hjälm dessutom.
Att en mor kan "slänga ut" sin son är ju obegripligt för många, men jag kan inte gå in på alla detaljer som hänt under åren. Till slut orkar man inte mer, man orkar inte vara orolig 24-7, jag är fortfarande orolig för honom men inte på samma sätt. Förr förväntade jag mig att han kom till middagen och jag förväntade mig att han låg i sin säng då jag klev upp på morgonen, den oron när han inte svarar i telefon och inte kommer hem till middagen och sen inte kommit hem på natten är obeskrivlig. Ungefär så har vi levt var och varannan dag de senaste 5 åren. Och någon gång måste det ta slut innan jag tar slut som människa.
Min största oro idag är att han ska bli skadad på ett eller annat sätt eller att dom här "gängen" inte får tag i honom och ger sig på familjen. Dom har än så länge bara gett sig på familjernas saker för att skrämmas och vi hoppas att det stannar där. Precis innan vi åkte till USA för att gifta oss gav dom sig på Niklas pappas nya bil. En eftermiddag kl 16.00 då mamma Maria var hemma med dom små kommer ett gäng killar och slår sönder bilden...totalt...alla rutor slås in och skär sönder alla däck osv....den stod nedanför huset. Det var mörkt och hon hörde endast att något hände där ute på gården men såg inte vad. Tänk om dom små varit ute på tomten. 2 dagar senare slaktade dom hans kompis pappas bil.
Det här gjorde att min oro att åka till USA i 3 veckor och lämna både hus, bilar och motorcyklar hemma var hemsk. Men som vi sa....det är "bara" saker... Hade Fredrik valt att stanna hemma hade han aldrig fått bo ensam hemma hos oss.
Jag har även vid ett tillfälle blivit hotad av ett gäng killar som kom och ringde på....dom skulle till varje pris prata med Niklas....! Niklas var inte hemma och dom tvingade mig till att ringa honom från min mobil. Jag var så rädd så jag höll på att kissa på mig men försökte vara stark och se orädd ut. När jag slagit hans nummer ryckte ena killen mobilen från min hand och hotade Niklas. När vi la på fortsatte dom att prata med mig och dom tänkte stanna till Niklas kom hem...jag sa till slut (livrädd men försökte fortfarande vara stark) att om ni inte åker nu ringer jag polisen. Då rivstartade dom och åkte därifrån! Jag ringde förstås en av de poliser jag har inlagda i min mobil (dom känner Niklas väl och även mig) och berättade vad som hänt....dom gör ingenting med det men jag behövde tala om vad som hänt ifall något skulle hända Niklas. Han kom inte hem den kvällen....jag förstod att han höll sig undan eftersom dom var ute efter honom. Vad han hade gjort vet jag inte....han har även under en period gått med skottsäker väst....galet! Jag vill dock här poängtera att han INTE använder droger....vilket man kanske kan tro i det jag skriver. Han festar dock ofta och har alltid gjort. Men min egen känsla och även polisens är att han inte använder eller säljer droger. Jag förlitar mig på polisens ord och min magkänsla.
Jag är LIVRÄDD att dom ska ge sig på Fredrik i någon slags hämnd om dom inte hittar Niklas. Och jag vet att det även finns en hotbild riktad mot föräldrarna. Den här oron som jag levt med i så många år gnager hål på en till slut, därav var det helt enkelt tvunget att bryta mönstret och Niklas fick flytta.
Så har vi det! Blev ett långt inlägg och jag vet faktiskt inte vad jag ville få sagt med det här. Jag vill inte ha medlidande men kanske förståelse för att jag inte alltid "orkar" ta mig för det jag borde. Jag har tusen jobbiga tankar i huvudet som gör att jag "väljer bort" andra viktiga saker. Men kroppen och hjärnan orkar inte sortera allt och då går känslor och handlingar till det som står mig närmast om hjärtat - mina söner. Det som jag mår lite dåligt för är att jag allt för sällan hör av mig till mina föräldrar och bror, förlåt för det, en klen tröst är att jag är dålig över lag att höra av mig. Och det här är endast en liten förklaring till varför.
Så skrev jag för drygt ett år sedan, något jag valde att inte publicera just då. Nu har det sjunkit in. Niklas och jag har regelbunden kontakt, han var här senast igår....med sin tjej. Kanske kan en tjej få honom att bryta med gänget...kanske! Det är för tidigt att säga idag men hoppet är det sista som överger en. Tjejjen är jätterar....så jag håller tummarna att det håller!
Oron....jo den finns där än...och det har runnit MYCKET vatten under broarna så jag vet av erfarenhet att jag inte ska ropa hej fören jag är över ån och långt in i skogen....! Vi tar en dag i taget!
Du är så stark (som kanske bara en mamma kan vara)!!! All kärlek till dig och hela familjen <3 Ni är alla underbara och tokiga på era egna sätt :D
SvaraRaderaKärlek till er med, loveya! <3
Radera