Almanackan fylls på

Jag är fortsatt sjukskriven på 50%, har varit det sedan jag började arbeta efter Florida.

Detta pga huvudvärk och en lite utbrändhetssymtom det vill säga stress, sover dåligt osv. Mår dessutom inte så bra i själen och DET är riktigt jobbigt. Jag har ju egentligen precis allt det jag vill ha i mitt liv, så varför börjar själen att må dåligt. Sånt där man inte förstår sig på. 

Sen är det ju så här när man har huvudvärk och mår dåligt i själen så syns det inte. Så när folk på jobbet frågar varför jag är sjukskriven så undrar jag också ibland. Då dom frågar hur jag mår.....vad svarar man då? Jag mår ju inte dåligt HELA tiden, jag går inte runt och gråter eller surar hela dan. Jag KAN skratta och då blir det konstigt och folk undrar ju såklart varför man är sjukskriven. Aaa ni fattar!

Sen vill jag inte riktigt prata om det för alla. Jag har ingen lust och förklara för kollegor att jag mår dåligt. Känner mig inte bekväm att prata med kollegorna om sånt. 

Jag går hos en psykolog och hon är bra. Hon är lite hård, rättfram och bestämd....på ett bra sätt. Jag behöver det, känner mig så vilsen så det är bra när någon säger så här gör vi nu. Jag sa sist att det blir så svårt när jag mår dåligt inom mig och på det ska gå på bjudningar. Klart att folk undrar varför man mår dåligt när det inte syns. Och som jag skrev ovan...att gå bort, vara ute en kväll osv funkar, men den övriga tiden (och ibland även när jag är på bjudning) så är jag blasé liksom svårt att hitta glädjen. 

Vill inte göra någonting egentligen. Bara vara hemma...ta det lugnt. 

Men då säger Psykologen att jag ska INTE sitta hemma utan jag ska leva som vanligt i den mån det går. Det vill säga, är jag bortbjuden så gå....även om jag inte känner för det. 

- Man behöver inte alltid tycka allt är kul.
- Man behöver inte vara glad jämt.
- Andas djupt och övervinn känslan. Du kommer bli starkare efteråt. 

Jag är skeptisk. Men visst, måste ju hålla med om att livet blir ju roligare när man gör saker. Har roligt en stund och sen kanske går hem tidigare, men oftast blir det ju inte tidigt för just då mår jag ju bra. Och det är väl just det som är meningen. 

Problemet är bara att almanackan fylls på....igen....med råge. 

När jag vittjar almanackan så är vi bortbokade VARJE helg fram till 1:a April. Vissa veckor både fredag och lördag och vissa bara ena dagen. 

Och min känsla inför det är beroende på dagsformen. Idag tänker jag va roligt i morgon känner jag kanske uuush, jag oooorkar inteeeeee. 

Henry tvingade mig iväg på bio förra lördagen, trevligt. Men...jag var såååå opepp och dessutom såg vi En man som heter Ove som ju faktiskt är en rätt tragisk film. Suss grät på slutet....såsom jag alltid gör numera när något är sorgset. Vi valde nog fel film....insåg vi....en komedi hade varit betydligt bättre.

Och det där med att gråta är jobbigt....för alla runtomkring. Folk kan inte ens berätta minsta lilla tråkighet så gråter jag. Hur jobbigt. 

Förlåt för i fredags Lisa, du är så stark och så sitter jag och gråter över din sorg. Lipsill!

Varje gång hos läkaren gråter jag....på riktigt. Så jävla apjobbigt. 

Sist jag var där så när tårarna började trilla sa jag Men ååååå jag SKULLE ju inte gråta hade jag bestämt mig. 

Men hon sa bara lugnt: Man får gråta, ibland är livet så. 

Känner mig som värsta crybaby´n....och just DET är nog också anledningen till att jag inte vill göra nåt. Ska man bli ihågkommen som gråtSuss lixom. 

Jag äter inga piller....än....vill helst inte det. Vill försöka vända det här själv...helst....om det går. 

Så därför har jag fått hemuppgifter av Psykologen, 

Jag har fått en bok av henne som heter Lyckofällan. Den är bra, den beskriver lite hur vi människor hetsar efter lycka, men vad ÄR lycka egentligen? Boken bygger på ACT-metoden (Acceptance and Commitment Therapy). En KBT som fokuserar på mindfulness och ett nytt sätt att se på tankar och känslor. 

Sen ska jag jobba med att acceptera min känsla. Tex så är jag ofta mörkrädd när jag är ensam hemma. Då ska jag djupandas och ge kroppen en känsla av lugn. Acceptera att jag är rädd men övervinn känslan genom att lugna kroppen. 

Nästa är då andas. När man djupandas (från magen och fylla lungorna och andas låååångsamt ut) så säger man åt hjärnan att det är lugnt vilket gör att hjärnan finner ro, slutar att bli rädd och jag får tillbaka lugnet och känner mig bättre till mods.

Sista är mindfulness. Hon har tipsat om en app som jag har laddat ner och kör på kvällarna. I fredags gjorde jag den på morgonen innan jag klev upp.

Så får vi se hur det här blir. Jag har gjort allt ovan hela veckan och tyvärr måste jag säga att mitt mående har backat lite. Sover skit dåligt, drömmer mardrömmar och har haft ont i huvudet flera dagar. Ska prata med henne om det nästa gång. Kanske finns en förklaring. 

Hemma är jag oftast tyst, orkar inte prata, vill bara gå in i mig själv och mina tankar. Henry frågar sjuttioelva gånger om dagen om det är nåt, om jag är ledsen, varför pratar jag inte. Stackars. Han fattar....han försöker förstå, men det är svårt när jag själv inte riktigt förstår.

Och nej jag står inte på ruinens brant och tänker hoppa. Då hade jag fått tabletter....ska bara försöka att få tillbaka lite glädje i själen. Snart så...sen....om ett tag. Då ska jag bli glad-Suss igen. Det kommer vända....jag vet det. Jag ska ge det tid bara! Ingen stress. 

Nämen hörrni nu ska jag städa....och det är ju roligt...NOT!! Men övervinn din känsla nu, acceptera att du måste städa...typ så! Roooliiit jätte roooliiiit. *biter ihop

Btw, har fått inloggning till reseklubben jag gick med i. Ska berätta mer sen. 

Ha en fin fin söndag!