Vaddå deppig

Alltså....nyanser i livet är väldigt viktigt. Klart både Henry och jag är ledsna och oroliga för hans uppsägning. Inte lätt att få jobb vid nästan 50 år fyllda. Vi är oroliga för hur vi ska klara oss ekonomiskt...så klart...och så själviskt. 

Höjer man blicken och tittar vad som händer där ute i världen så skäms man. Svält, krig och människor på flykt. Igår gjorde jag det jag kunde göra...skänkte pengar till dom drabbade. Gör det du med...stort som litet...varje krona gör verkan. 

Idag hade jag dessutom sms-kontakt med min barndomsvän...hon som miste sitt enda barn i en drunkningsolycka i somras. Jag har tänkt på henne så mycket den här sommaren. Gråter varje gång jag tänker på henne <3 

Jag ville i all välmening fråga hur allt är med henne. Fick tillbaka att hon mår så fruktansvärt dåligt och hon vet inte hur hon ska kunna uthärda detta. Mitt hjärta skriker och såklart börjar jag storgråta. 

Att vi har det deppigt pga av att Henry förlorat jobbet är en piss i missisippi.