Turbulens

Sitter just nu handsvettig och kissnödig. Har precis haft turbulens....jag tycker inte om turbulens...alls faktiskt. När bälteslampan tänds blir jag orolig och handsvettig. Jag vet...äckligt... jätteäckligt! Henry vill inte hålla mig i handen utan jag får ha min hand på hans lår. Varje ryckning åker naglarna in i låret och han tittar menande på mig. 

Han förstår...lite...men när jag piper till, ni vet när det pirrar i magen för att det var en stor luftgrop, då tittar han ännu mer menande på mig och säger sluuuutaaaa. 

Joo han är en förstående man, det är därför jag älskar honom så mycket. 

Min turbulensskräck började för något år sedan då jag åkte med jobbet till Barcelona. Ca 1 timme innan inflygning kommer det från ingenstans en sån jädra tokturbulens. Alltså på riktigt....jag trodde min sista dag var kommen....typ så. Vi tappade höjd med en rasande fart för sekunden senare flyga upp i lika rasande fart. Så höll det på sista timmen. Eller ja iaf sista halvtimmen........okej jag tog inte tid......kanske var det 15-20 min. Spelar ingen roll....näradöden är näradöden. 

Min kollega Olle som satt bredvid mig hade mina naglar i sin arm och blev även lite lomhörd på köpet. Joo jag (och några till faktiskt) råkade skrika till några gånger. 

Idag har jag bara pipit lite.....bara lite.